Vill resa på mig, igen. Denna ständiga rastlösa känsla. Som den jagar mig.
Som en kanin med kniv jagar den mig.
Jag rör mig från en stad till en annan. Dessa tunga kedjor kring min hals.
Som de tafsar på mig, ja det är så det känns. Det är inte bördor det är skräck.
Ingen får komma så nära ingen får komma så nära. Men du var mig nära.
Du var mig nära.
Jag står och väntar vid grinden till varje hus. Jag står alltid och väntar.
Klockan tickar inte för mig, den finns inte.
Men den dagen då det till slut får vara nog, då jag reser mig för att gå
(idioti, om du hade ett ansikte skulle det vara mitt) -
jag närmar mig dig istället, förstås.
Från en stad till en annan. Nu bär båda dina namn



typ så.