Jag är Amanda Andrén, född året 1991 i september den 22 (iår är alltså året jag fyller 20). Jag bor i nuläget i Stockholm, Täby där jag bott i ungefär 3,5 år. Jag flyttade ner från Borlänge för att börja plugga på gymnasiet, jag valde att flytta hit för att de har ett badmintongymnasium. Jag ville verkligen testa att satsa på min sport och se vad det leder, samtidigt ett perfekt tillfälle att testa på en ny stad. Jag har trivts grymt bra här nere och det ser inte ut att bli något nytt på ett tag!

Jag flyttade hemifrån som nästan 16 åring och första året bodde jag inneboende hos en vän till familjen. Jag trivdes inge bra och bestämde mig därefter att hitta något eget. Idag bor jag i Storstugan mitt i Täby Centrum!

Jag tog studenten i somras och efter det bestämde jag mig för att byta badmintonklubb till Täby BMF. Jag ville testa ännu mer och se hur långt jag kan nå. Jag skrev på ett idrottskontrakt som innebar att jag skulle satsa till 100%. Jag tränar i dagsläget ungefär 8 gånger i veckan badminton och sedan oftast tävlingar på helgerna. Badminton är mitt liv och jag älskar det! I Januari fick jag även ett extraarbete på Posten Östermalm där jag jobbar några dagar i veckan också! Sen har jag också extraarbete i badmintonhallen och på ICA lagret, men där endast några dagar i månaden.

Till mig som person istället är jag tävlingsinriktad, har humörsvägningar (ena stunden arg, andra studen glad), förut var jag den som alltid såg det negativa före det positiva, men idag kan jag säga att det inte alls är detsamma. Jag har vuxit enormt som person när jag flyttade hemifrån, jag fick bli vuxen ganska fort och jag älskar att jag idag är mycket säkrare och trivs mer med mig själv. Min tid som tonåring var ingen höjdare och jag är jätteglad att den är förbi. 

Jag brukar ibland få höra att jag är en egoist och javisst jag ser inte det som något negativt eftersom jag vet att den viktigaste relationen är med dig själv och den kommer jag alltid sätta först, ingen kan komma och trampa på mig. Men jag skulle däremot inte säga att jag bara är egoistisk, för jag brukar alltid ställa upp om mina vänner behöver mig. Förra året tog jag hand om min bästa vän tills jag själv nästan mådde dåligt, men hon behövde verkligen mig.   

Jag uppfattas gärna som blyg innan man lärt känna mig (även om jag har blivit bättre på det) men när man lär känna mig kan man nog inte säga att jag är blyg utan helt tvärtom. Sen har jag även svårt att lita på personer, det tar extremt lång tid innan jag gör det och det kan beropå att jag blivit sviken några gånger. Men som ni vet blir man bara starkare av sånt som man inte dör av!

Nu blev det långt och jag skulle säkert kunna skriva mycket mera! Pusssss