Sedan vi slutade att existera, målar jag din ryggtavla på mina vita lakan varje kväll. Längst ner skriver jag: STÄNG AV VERKLIGHETEN OCH KOM TILLBAKA TILL MIG. Det är inget rop på hjälp. Det är en befallning. Jag kan inte höra fåglarna längre. Du vet att jag älskar fåglar. Jag kan inte lyssna på musik längre. Alla låtar tycks handla om dig. Jag ser mot horisonten, mot framtiden och inser att: allt är svart. Du dödade mig