dag 8 - ett ögonblick

svårt att välja ut ett ögonblick ur mitt liv som jag vill skriva om. jag skulle kunna skriva om något glatt, ledsamt, arg eller vad som helst för ögonblick... men jag vet inte!



vi tar ett glatt minne. det blir roligast så helt enkelt! 

när jag kom in på badmintongymnasiet i täby.

allting började med att jag och pappa hade kollat upp lite om gymnasiet och jag tyckte det skulle vara hur grymt som helst att gå där och testa hur bra man kan bli med rätt träning. jag trodde dock aldrig jag skulle komma in, ganska några som de tog in. jag ville jätte gärna söka men mamma ville verkligen inte att jag skulle flytta. jag lyckades övertala mamma med att säga: -jag kommer aldrig komma in i alla fall. jag är inte tillräckligt bra. jag vill bara söka för skojs skull!

jag väntade mig ingenting. men klart att det fanns en tanke tänk om.

en kväll sitter jag och mamma i vardagsrummet (tror jag) och plötsligt ringer telefonen. mamma försvinner en lång stund och man hör att det är ett allvarligt samtal. jag som är nicke nyfiken ville veta vad det handlade om. tillslut räcker mamma över telefonen till mig och jag får veta vad allt handlar om - jag stod som reserv på gymnasiet och med väldigt stor chans att komma in. gash vad glad jag blev när jag hörde det! jag kom ihåg att jag sprang och hoppade upp och ner på övervåningen samtidigt som jag pratade i telefonen.

när jag lagt på går jag ner och möter mammas blick och ord: - du sa ju att du aldrig skulle komma in. jag vet inte hur samtalet slutar men jag vet att mamma är tveksam men mamma kan förstås inte krossa mina drömmar genom att säga nej. det slutar med att jag ska flytta till stockholm. en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv. jag har inte bara växt inom badmintonen utan även som person.

tack tack tack tack tack för att jag fick flytta mamma och pappa!

säg vad du vill
Postat av: Anonym

Varsegod gumman <3 Men den kvällen glömmer jag nog aldrig när dom ringde från RIG. Vilken hemsk känsla jag fick i kroppen då, men med facit i hand är det precis som du skriver. Du har verkligen växt som människa sen du flyttade ner o helst sen du fick "egen" lägenhet med. Ibland är man bara rädd för förändringar men du tog steget o vågade. Beundrar dig verkligen för det. Du har varit otrolig som klarat dig själv sen du var 15, skullë fylla 16. Tror inte många tänker på det. Att du tog sånt stort steg o fick fixa skola, läxor, mat, tvätt o framförallt rätt så mycket ensamhet på kvällarna under själva skoltiden iaf. Du är stark Amanda o det här kommer du ha nytta av hela livet. Kramar Mamma

2011-03-03 @ 21:31:40

Let me know:

Vad heter du? :
Kom ihåg dig?

Din e-postadress: (publiceras ej)

URL/Kan jag få din blogg adress?

Let me know:

Trackback
RSS 2.0